Första veckan
Första veckan är nog en av dem svåratse veckorna här. Jag var trött och sliten och ny miljö allt var liksom upp och ner. Då Ann fortfarande bodde här så fick jag sova i soffan, vilket betyder att vakna fett tidigt varje dag utan en plats att liksom gömma sig på, men det kanske var bra så jag fick lära känna barnen lite mer. Men jag lärde mig otroligt mycket av Ann allt det praktiska och om bra ord. Visserligen så pratade inte Ann så mycket men vi hade trevligt vi tog en morgonpromenad en dag och gick till lekplatsen med ungarna med mera.
En dag så blev det lite kaos eftersom Lana fortfarande har blöja och jag hade liksom bara kollat på hur man gjorde men en dag behövde hon verkligen en ny blöja och jag var helt ställd, jag gick in och pratade med Ann som sa att hon skulle komma snart och hjälpa men det blev kris. Så jag bestämde mig för nu jävlar nu ska jag försöka så jag bad Lana att hjälpa mig och frågade och fick massor av hjälp :) Det gick jättebra alla nöjda fast mest jag :)
Men nätterna var tunga, det var då jag låg och tänkte och saknade att vara hemma, man känner sig så ensam och samtidigt att man inte kan gömma sig ett kort tag vilket jag kände att jag behövde. Så jag grät en hel del men tillslut så flyttade Ann och jag fick börja fixa ordning i mitt rum, en dörr jag kunde stänga, där jag kunde ha mina saker och återgå till min ordning igen. Även fast jag var sjukt nervös när Ann skulle iväg för jag är ju i en helt ny sits med barn som behöver mig till allt från matlagning till nattning och att ta beslut och det här med blöjor. Första veckorna var tuffa och komma på vad man ska göra för mat och lära sig vad barnen gillar. Jag har nog aldrig uppskattat min mamma så mycket sedan jag blev Au-pair och mamma tog ändå hand om 3 tjejer. Bra jobbat mamma!
Nu har det gått över 4 månader och min tyska har utvecklas så otroligt mycket, även matlagning allt känns så naturligt och jag börjar få ett helt nytt lung i köket som jag aldrig haft förut. Jag byter blöjor som att jag alltid har gjort det (fortfarande sjukt äckligt) Jag skäller, jag berömmer, jag läser, jag nattar och även hjälper till med läxor. Men såklart har jag dippar då allt känns totalt tråkigt och ledsamt men jag har ändå alla där via skype och facebook och även mejl. För alla är bara en knapptryckning bort. <3
Tack alla som har stöttat mig under de två galnaste veckorna i mitt liv.
